När man tvingar sig själv att gå

Höghöjdbana
Ibland slås man sakta men säkert av verkligheten. De där stunderna när man upptäcker rädslor man inte var medveten om. När man utmanar sig själv att kliva ett steg utanför bekvämlighetszonen. Jag läste ett inlägg häromdagen där någon frågade varför möhippor är så tråkiga men svensexor är roliga? Som om det skulle ha något att göra med våra kön. Det handlar ju om vem som planerar. När jag är med och tänker möhippor är det tre saker som ska vara med något pinsamt, något som definerar bruden och något som är så trevligt att man skulle vilja ha möhippor precis varje dag.

Den här gången var det dags för en höghöjdsbana. Jag klättrade upp i ett träd cirka åtta meter upp i luften. Jag var tjej nummer två och tänkte att jag minsann ganska lätt skulle kunna ta mig framåt. Efter många om och men tvingade jag mig ut på den där banan. Tänk dig att du står framför ett stup i Amazonas. Framför dig har du en halvtrasig hängbro. Du tänker kanske att det inte är så farligt men jag var tvungen att kliva över en sån bro utan att hålla i mig i något och det enda jag kunde fästa blicken på var marken som var allt för långt ner.

Jag lyckades få benen att röra sig ungefär tre steg, sen tog det stopp. I huvudet var det ”gå på, det är inte farligt”, ”ta höger ben fram nu”. ”ta ett steg till nu de andra väntar”. Efter några minuter av stillastående (jag misstänker att jag liknade en staty) ropar instruktören ”Du får hålla i säkerhetslinan”. Efter det greppade jag linan med all min kraft och tog mig över det första hindret. Snacka om att utmana sig själv.

Viccan

 

Skriv ett svar