Kärlek är en känsla OCH ett beslut

RelationerUnder mina sex år med Johan har jag lärt mig massor om kärlek och relationer. Jag var femton år när jag såg Johan för första gången. Jag visste att det var något speciellt med honom. Jag minns att jag funderade på hur jag skulle sitta i en soffa normalt (töntigt jag vet). Mitt hjärta bankade så hårt att jag trodde att han skulle höra det när jag var nära honom. Jag blev nervös och började få problem att prata när han var i närheten. Jag trodde att det här var att vara kär. Att vara helt uppe i det blå, att glömma bort saker att strunta i allt annat som inte har med Johan att göra.

Sex år senare så har jag insett en sak. Jag är så tacksam att kärlek är mer än bara känslor. Jag har insett att kärlek har ett sånt djup som jag förmodligen kommer spendera resten av mitt liv att gräva i. Jag blir fortfarande glad när Johan kommer hem. Jag skulle kunna underhålla mig i några timmar genom att bara titta på honom. Han gör mig glad. Jag har bestämt mig för att vara tillsammans med honom resten av mitt liv, men jag blir inte längre nervös av att vara i hans närhet. Nu finner jag trygghet och det är en mycket bättre känsla än fjärilar i magen.

Jag tror att även om man vill känna en massa saker, bli kär och få fjärilar i magen så kommer man till en punkt där man måste bestämma sig för att satsa fullt ut eller inte. Bygg inte din kärlek bara på känslor, bygg det på ett beslut om du vill att det ska hålla.

I used to think that when people fell in love, the just landed where they landed, and they had no choice in the matter afterward. And maybe that’s true of beginnings, but it’s not true of this, now. I fell in love with him. But I don’t just stay with him by default as if there’s no else available to me. I stay with him because I choose to, every day that I wake up, every day that we fight or lie to each other or disappoint each other. I choose him over and over again, and he chooses me.

- ur Allegiant, Veronica Roth (bok 3 i Divergent-serien)

 

 

Skriv ett svar