Det kanske bara är så att jag älskar Sverige

Höst

Jag har gått förbi ställen jag vill fota i flera månader nu. Önskat att jag hade en kamera med mig, men ändå tacksam att jag inte hade det. För när man inte längre har något hjälpmedel, då får man bara stanna upp och lita på sig själv. Man stannar upp, står still, kollar på den vackra utsikten och sparar det som ett minne, en känsla och en bild.

Allt jag drömde om förra året vid den här tiden var att få traska runt i ett vackert höst-Sverige. Ett land fullt av mustiga färger. En tid där träden tappar blad och allt blir kalt och naket. En tid där det är okej att vira in sig i en filt, tända ljus, dricka te och gå runt i raggsockor. En tid där det är okej att vara trött och att få vila.

Jag tror jämt att varje årstid är min favoritårstid varje gång den slår in. Det kanske bara är så att jag älskar Sverige.

Skriv ett svar