Dåligt självförtroende är inte ett personlighetsdrag

Jag brukar ofta säga att jag är trött på saker som jag inte tycker om, men i det här fallet skulle jag nog vilja säga att jag är mer ledsen och känner någon slags saknad. En saknad av förebilder, och en saknad av starka och äkta kvinnor (framför allt) som kliver fram, tar sin plats och älskar sig själva och livet precis som det är.

Jag vill omge mig med människor som sedan länge har släppt både utseende-hetsen och konstiga ideal. Människor som hämtar inspiration och input från nära vänner, familjen och Bibeln.Tänk att få ha det här som sikte och mål:

Hon är en kvinna med anseende och heder, och hon är inte rädd för ålderdomen. Hon säger inget, utan att först ha tänkt igenom det, och hon är kärleksfull och vänlig. Hon vakar noga över allt som försiggår i huset och vet allt – men lathet vet hon inte av. Hennes barn ger henne sin uppskattning, och det gör också hennes man. Han säger stolt: Det finns många fantastiska kvinnor i världen, men du överträffar dem alla.”Ord 31:25

Detta kanske kan låta som ett så högt mål att det inte ens är möjligt, men jag tror faktiskt inte det. Jag skulle vilja vara en driven stark kvinna som andra kan få följa. Jag vill omge mig med människor som vill dela livet tillsammans med mig. Det betyder inte att man alltid måste vara stark, fantastisk och inspirerande, för man går igenom olika tider i livet. Jag tror att jag efterfrågar en äkthet. Och att du som är skadad av konstiga självbilder och för hårda krav ska lägga ner dem och bara vara nöjd och tacksam över den du är och hur du ser ut. Jag längtar efter att du ska kliva upp, ta din plats som min förebild och bli en person som kan leda mig och andra unga människor dit vi ska.

Dåligt självförtroende är inte ett personlighetsdrag och kommer aldrig att bli det.

Kommentera

Bikini kommer inte alls bli populärt

vtnVi går tillsammans ner till havet för att äntligen få softa lite och vara fria från att täcka axlar och knän. Det var dags att få ta ett bad! I jakten på solstolar upptäcker vi även vad alla andra har på sig. Kvinnorna har långärmade tröjor och byxor i något slags badtyg och vi inser att bikini inte alls kommer bli populärt.

Eftersom vi ändå var en liten grupp tänkte vi att vi kör ändå. Det här är inget problem ”alla har ju bikini vid stranden egentligen”. Vi drar av oss kläderna och inser att vi orsakar alldeles för många leenden, pekande fingrar och folk tar upp mobilerna för att fota.

Det fanns bara ett alternativ: springa ner och doppa sig så fort som möjligt så att uppmärksamheten skulle försvinna. Där står man utrustad för att bada (…i något västerländskt land), och inser att det där med kultur är rätt konstigt ändå. Speciellt när man hamnar utanför sin egen.


Kommentera

Aldrig i hela mitt liv

resaFörsta gången jag hörde om ”Resan14″ var på en konferens där en massa pastorer träffas. De som presenterade stod glatt och engagerat och berättade om en resa man absolut inte fick missa. Allt jag kände var: aldrig i hela mitt liv. 

Den här resan skulle bli en missionsresa där man skulle få träffa människor som jobbade med att antingen sprida budskapet om Jesus (missionera), eller som hjälpte folk med mat, pengar eller sjukdomar (socialt). Det kanske låter helt knäppt att jag inte ville följa med, men jag har aldrig känt att jag skulle behöva lämna Sverige för att göra ovanstående. Mitt hjärta (och förmodligen min bekvämlighet) är verkligen här. Jag brinner för Sverige och alla svenskar som skulle behöva höra att Gud innerligt älskar dem.

Jag har länge funderat på vad som gjorde att jag följde med, men helt plötsligt stod jag där på flygplatsen med en biljett i min hand. Jag hade bestämt mig för att vara positiv, att se saker med en nyfikenhet och att sedan få dela det jag såg och upplevde med andra.


Kommentera

Om han inte lämnar henne nu, då är han fast

VJIbland när man ser folk i olika outfits, hör om deras historier eller bara lyssnar på vad folk (främst ungdomar) gjort i veckan så står man där ofta frågande (efter att man har skrattat gott). Jag undrar hur de fick sina idéer? Vad var det som gjorde att de från början kom på sina galna upptåg?

Jag är inte direkt känd för galna upptåg. Jag är ganska oäventyrlig av mig (än så länge), men ibland har man sina stunder! De där stunderna då man känner att det inte är okej att hämta Johan på tåget för sjuttiofjärde gången i vanliga kläder. De där stunderna när det  är dags att krydda till vardagen lite. Jag fick för mig att Jojo och jag skulle klä ut oss. Vi sprang ner i källaren och hämtade pappas gamla motorcykel-jackor (bara dem är en fröjd att få visa upp!). Vi tog på oss kläderna. cyklade ner till tåget och jag minns att jag tänkte ”Undra om han känner igen oss?”. Det Jojo tänkte delgav hon många år senare… ”Om han inte lämnar henne nu, då är han fast”.


Kommentera

Man vill ju inte bli lurad

V

Julen är en sån där tid där man tänker extra på dem som inte har något hem. Man tittar inte bort lika lätt från de som skriker efter hjälp eller sitter vid ett gatuhörn och tigger. Det är ju faktiskt kallt ite nu. Jag ursäktar ofta mig själv genom att inte ge eftersom jag inte har några kontanter. Jag skulle gärna vilja hjälpa ett gäng som sitter ute och fryser, och behöver en liten slant, men jag är rädd. Rädslan för att bli lurad tar över min vilja att hjälpa. Hur många som sitter ute på gatorna behöver faktiskt hjälp och hur många spelar något slags spel?

Det finns en sak som jag gör när jag ser nån. Jag köper gärna en Situation STHLM. Jag såg en man för några veckor sen som sålde, men då hade jag inga kontanter och gick hela vägen till skolan med sorg för att jag inte kunde köpa något. Den här veckan var jag beredd. Jag hade femtio kronor i plånboken. Jag gick tidigare från skolan för att hinna till tåget, så jag hade några minuter över och där dyker han upp. En man med en tidning. Jag har allt redo, det är bara att gå fram, ändå debatterar jag med mig själv så länge om jag ska gå fram eller inte att jag går förbi.

Jag gick förbi! Stegen blev tyngre ju närmre tåget jag kom. Jag funderade till och med på att vända, men jag kunde inte förmå mig att ta mig dit. Jag var besviken på mig själv. Varför köpte jag inte bara tidningen? Men så händer det, en man står vid mitt spår och viftar med något. Jo, jag såg rätt. Han sålde också tidningen och jag fick ett glatt leende och ett ”Tack kära ni”.


Kommentera

Det kanske bara är så att jag älskar Sverige

Höst

Jag har gått förbi ställen jag vill fota i flera månader nu. Önskat att jag hade en kamera med mig, men ändå tacksam att jag inte hade det. För när man inte längre har något hjälpmedel, då får man bara stanna upp och lita på sig själv. Man stannar upp, står still, kollar på den vackra utsikten och sparar det som ett minne, en känsla och en bild.

Allt jag drömde om förra året vid den här tiden var att få traska runt i ett vackert höst-Sverige. Ett land fullt av mustiga färger. En tid där träden tappar blad och allt blir kalt och naket. En tid där det är okej att vira in sig i en filt, tända ljus, dricka te och gå runt i raggsockor. En tid där det är okej att vara trött och att få vila.

Jag tror jämt att varje årstid är min favoritårstid varje gång den slår in. Det kanske bara är så att jag älskar Sverige.


Kommentera

Jag gillar att läsa, men det räcker inte

Djulö Allé

Jag har läst cirka 2000 sidor de senaste två veckorna. Jag är nästan imponerad av mig själv. Jag gillar uppenbarligen att läsa, men det räcker inte. Det räcker inte till när jag kommer i kontakt med ordet ”bokrapport”. Så fort jag  vet att jag ska skriva en bokrapport domnar fingrarna bort. Allt jag vill skriva faller samman och min kreativitet tvättas bort med tvättmedlet ”formalia”. Jag funderar på hur jag kan läsa så lite som möjligt och ändå skriva en så kort bokrapport som möjligt. Hittar kryphålen i systemet och försöker lyckas utan att göra rätt.

Jag har kommit på att jag har gjort såhär genom hela min skolgång. Jag har bläddrat förbi sidor i böcker jag inte vill läsa. Då blir det inte så konstigt att det finns människor som inte tror att de tycker om att läsa. Att läsa är något tråkigt. Det kan vara så enkelt att de helt enkelt inte fick rätt bok. Synd.


Kommentera

De har nämligen inte sett dig

Ro på bara Jag har en slags hatkärlek till Stockholm. Staden är fantastiskt vacker. Den är verkligen fin. Jag gillar hur den är upplagd och jag gillar shoppingen, men så kommer man till Stockholms baksida. Det jäktande folket. Till de där människorna som inte bryr sig. De  där människorna som rör sig som om de sitter i bilar men egentligen är de bara inglasade väsen som raskt åker förbi. Har du hamnat i fel körbana är det ett snabbt ajöss och du hinner inte ens få en arg blick. Det är nämligen ingen som har sett dig.

Jag ska börja pendla till Stockholm. Jag tycker det är kul. Det är lite annorlunda vardag och framför allt får jag äntligen läsa ledarskap och teologi. Tänk att få förmånen att gå i en skola som undervisar om något man är intresserad av. Det är soft, men vägen dit den är lång.


Kommentera

En sista hälsningsfras

Hälsningsfras

Jag minns den där morgonen när klockan ringde vid 06.00. Dagen var inne och jag skulle äntligen få ta studenten. Jag hade drömt en del innan om hur det skulle vara, att man inte riktigt hann med dagen och framför allt att jag skulle missa den. Jag fick skjuts tillsammans med en kompis och helt plötsligt stod vi där till det som blev startskottet. Vi tog tag i handtaget och klev in på champagne-frukosten. Även fast man har ätit tillsammans i matsalen i tre år är det speciellt att se alla sitta i vita kläder med mössorna i högsta hugg.

Jag åt så mycket jag kunde trots nervositeten och sen kom det. Vi alla skulle skriva våra sista hälsningsfraser i hattarna. Kanske hade det blivit längre och mer genomtänkt om det inte hade varit på ett glatt tyg i en mössa. Det hade i och för sig inte varit lika speciellt. Där sitter man och klurar på hur man kortast och bäst kan skriva något kreativt till en kompis man förmodligen inte kommer se på länge, eller kanske inte alls någonsin mer.

När jag läste mina hälsningar i min hatt fick jag en del ”lycka till”, en fyndig ”rally-kalle” eftersom jag alltid hade haft bil under studentfesterna och lite annat smått och gott. Det jag kommit på nu i efterhand är att det inte spelar så stor roll vad man skriver. Huvudsaken är att man skriver nåt, för visst vore det fint om man fick ta farväl till alla man inte skulle se på ett tag. Man har inte sån tur alla gånger, men jag fick iallafall skriva hejdå till mina klasskompisar den där dagen i juni.


Kommentera

När man tvingar sig själv att gå

Höghöjdbana
Ibland slås man sakta men säkert av verkligheten. De där stunderna när man upptäcker rädslor man inte var medveten om. När man utmanar sig själv att kliva ett steg utanför bekvämlighetszonen. Jag läste ett inlägg häromdagen där någon frågade varför möhippor är så tråkiga men svensexor är roliga? Som om det skulle ha något att göra med våra kön. Det handlar ju om vem som planerar. När jag är med och tänker möhippor är det tre saker som ska vara med något pinsamt, något som definerar bruden och något som är så trevligt att man skulle vilja ha möhippor precis varje dag.

Den här gången var det dags för en höghöjdsbana. Jag klättrade upp i ett träd cirka åtta meter upp i luften. Jag var tjej nummer två och tänkte att jag minsann ganska lätt skulle kunna ta mig framåt. Efter många om och men tvingade jag mig ut på den där banan. Tänk dig att du står framför ett stup i Amazonas. Framför dig har du en halvtrasig hängbro. Du tänker kanske att det inte är så farligt men jag var tvungen att kliva över en sån bro utan att hålla i mig i något och det enda jag kunde fästa blicken på var marken som var allt för långt ner.

Jag lyckades få benen att röra sig ungefär tre steg, sen tog det stopp. I huvudet var det ”gå på, det är inte farligt”, ”ta höger ben fram nu”. ”ta ett steg till nu de andra väntar”. Efter några minuter av stillastående (jag misstänker att jag liknade en staty) ropar instruktören ”Du får hålla i säkerhetslinan”. Efter det greppade jag linan med all min kraft och tog mig över det första hindret. Snacka om att utmana sig själv.

Viccan

 


Kommentera